tisdag 22 april 2008

52. Nog är det konstigt med vissa möten



Detta har hänt efter jag förlorat min dotter.

Nog är det konstigt hur tillfälligheter kan vävas in i ens liv och dessutom är samman kopplat med min förlorade dotter. Då menar jag, att jag av en slump går in på ett ställe för att köpa mig en hamburgare på väg hem. Ett ställe jag aldrig varit in på förr trots att jag arbetat ganska nära men ändå ligger en halvmil från där jag bor. Och på det stället ser jag en rubrik i en tidning om en som förlorat en vän och kommenterar den. Då säger personen som äger stället, är det du som är Carolas mamma? Förvånat svarar jag, ja. Hon säger, ni liknar varandra och sedan, jag och Carola var vänner när jag arbetade på hennes arbetsplats och hon kom hit till mig under sin sjukdomstid.
Ett antal sådana tillfällen har jag upplevt. Vad är det som styr sånt. Idag träffade jag en person utanför en mataffär och som äger en klädaffär här och jag har bara varit in i ett par gånger och det visar sig att hon känner till Carola, Carolas dotter och pappan,min ex.osv. Hon frågar om jag har någon att prata med, för det är viktigt, sa hon. Säger, att då behöver man inte psykoterapeuter o sånt. Säger också, att det är konstigt att folk inte vill lyssna, för de själva inte vill höra och för de mår dåligt. Hon har ju rätt, tyvärr.
Denna person är från ett annat avlägset land. När vi skiljs ger hon mig en kram. Säger du kan komma och prata med mig om du vill.

Hur visste hon allt detta när jag inget sagt och så kopplade ihop oss.Jag har inte sagt mitt namn och jag vet inte hennes. Det är inget stort samhälle men stort nog eftersom jag inte är född här och min bekanskapskrets är begränsad till ett visst antal personer jag umgås med, inte dagligen utan då och då.
För 2 veckor sedan träffade jag 3 personer som jag känner men som jag inte brukar träffa ofta, kan gå år mellan. Mycket av tillfälliga möten sker i klump verkar det som. Men de har alla varit bra möten. De vågar fråga hur jag mår och lyssnar.

måndag 21 april 2008

51. Tom och trött



21 april 2008

Idag hela dagen, jag vet inte varför men jag känner mig helt tom. Har inga känslor alls, bara så oändligt trött, kan knappt hålla ögonen öppna men kan inte sova. Kroppen värker och känns som den gått genom en mangel. Ändå har våren kommit hit till mellersta sverige, det krattas och sopas och solen skiner. Jag har tagit några korta promenader. Men jag vill bara sova men kan inte. Är som bedövad till kropp och själ. Hoppas jag har mer energi i morgon.

söndag 20 april 2008

50. Carola




lördag 19 april 2008

49. Sanningen, rädslan och tiden


Varför gör jag så här?

Är det så, att om jag mår rätt bra en dag, så plockar jag fram bilder och minnen för jag är rädd och får dåligt samvete för att jag mår bättre den dagen. Är det så att man stundvis är självplågare. Då sitter jag här och gråter och upplever allt igen, alla detaljer. De finns ju alltid där.


Men sanningen är ju, att det är omöjligt att glömma allt, men det jag vill skall blekna är den svåra tiden under hennes sjukdom. Jag är fortfarande kvar i åren när hon är sjuk och hela tiden kommer minnen upp som jag gömt, allt är som en dålig film som man ser åter och åter igen och det dyker upp nya detaljer som man inte sett de övriga gångerna. Hennes smärtor har på något sätt blivit mina nu, jag menar, det gör så ont att tänka på hur hon fick plågas och ändå inte få lindring utan hon blev bara bli sämre och sämre. De är det som plågar mig så mycket. Vad hjälper det att veta att hon inte behöver känna dem nu.


Eftersom jag är den person jag är, måste jag gå igenom allt, jag kommer inte undan, kan inte bara lägga det åt sidan. Jag har ingen kontroll över den tiden, för dessa minnen kommer helt plötsligt, utan förvarning.
Det är ju de fina, roliga och bra minnen jag vill plocka fram, det är dem jag vill vårda i mitt hjärta och det gör jag. De finns där i rikt mått. De dyker också upp. Då kommer verkligheten, jag får inga flera minnen från henne, att det finns en slutpunkt.Vi kan inte längre dela dem.

Fast flera år har gått så förefaller det mig som ingen tid alls. Det hela är obegripligt.


Jag vill ju trots allt må bättre och visst mår jag bättre nu än för några år sedan. Men helst av allt vill jag ha min dotter kvar här hos oss. Jag vill ha det omöjliga, för jag kan inte förstå.

måndag 14 april 2008

48. Tänder ett ljus


Tänder ett ljus för lilla Engla. Hur kan nån ta någon annans liv. Hemskt.

Tänder även ett för alla våra barn.

47. Låt mig få vara den jag är


Jag har en så fin familj, och mina syskon och min mor, min far gick bort för 11 år sedan, han var en sån ömsint och fin person med mycket humor. Vi syskon har alltid haft bra kontakt med varandra alla år. Även sedan vi själva bildat familjer.


Jag har fått så mycket stöd av min mamma och min lillasyster som själv drabbades av bröstcancer året efter min dotter, hon är nog den som bäst förstår, hon har ju själv haft sin egen ångestfulla upplevelse och det under den tiden min dotter blev allt sjukare, man kan ju bara tänka hur hon kände, men på något vis fick jag känslan när hon berättade, att det här klarar hon, till motsatsen när min dotter berättade om sin diagnos, och det har min syster gjort. Tack och lov.

Men så klart finns ju alltid oron kvar även om allt är bra. Men för dem går livet vidare, deras familjer är fullständiga.


Jag begär inte att någon skall förstå hur jag kände och känner efter allt detta. Det är omöjligt om man inte själv går igenom det. Vi skall och kan inte jämföra med andra. Men snälla, låt mig vara den jag är i min sorg och saknad, inte den ni tycker jag skall vara, säg inte att du vet eller förstår precis, för det kan du inte om du inte förlorat ditt barn. Säg inget, bara finns.

Jag kan inte heller förstå fullt ut andra, men jag vet hur det känns för andra mammor (föräldrar) som mist barn vi delar ju samma erfarenhet, den värsta av alla. Den vi inte fick välja och inte heller ville ha.


Jag har mitt i allt fått många nya vänner som själv mist och jag har också många vänner kvar. De som tar min energi är jag tvungen att välja bort för en tid tills jag själv får mer styrka att klara vardagen, den tiden är min tid, tills jag kan handskas bättre med verkligheten, det får ta så lång tid jag behöver. Det är ett annat liv och en verklighet som inte känns som en verklighet, så svår att förstå.

Vem som helst kan drabbas av det otänkbara och då står vi där helt hudlösa, mitt i en mardröm som inte tar slut.

Jag önskar ingen, absolut ingen, denna smärta.