torsdag 9 oktober 2008

132. Ingenting

Det är höst, det är regn, det är sol ibland, det är kyligare, hösten är verklig.
Dags att sätta på vinterdäck snart. Det är förunderligt hur tiden ändå går.
Just nu känner jag mig väldigt passiv, bara är.
En av Carolas rottweiler har blivit 10 år, tänk om hon ändå fått uppleva det. Den rottisen som alltid tror han är en unghund, beter sig så. Men han fick det bästa hem han kunnat få, husse gör allt för honom och han är en så snäll och go rottis. Hans rottis syster finns där hos dig nu eller hur.
Jag kan tänka mig Carola där i sin nya värld med sina rottisar som gått ur tiden hur hon pysslar med dem. Carola tösen min, tiden går fort numera, ju äldre man blir. Du finns där när min tur kommer, tar emot mig. Åh, så jag skall krama dig. Tillsammans skall vi vaka över dem som är kvar så inget hemskt händer. Du håller ett vakande öga på din dotter eller hur. Älskar dig, saknar dig.

onsdag 8 oktober 2008

131. Viktigt om våldet

snälla hjälp till att föra detta budskap vidare


Till: Svenska makthavare

Natten den fjärde juli försvann en dotter, en syster, en kompis, en kusin, ett barnbarn, en granne, en systersdotter, en bästa kompis, en flicka... en oskyldig 16-årig flicka... Norba...

Hon var hos en vän och skulle hämtas av sin syster. Hon stod och väntade i en minut. Det visade sig att det var en minut för mycket. Hon överfölls handlöst av en äldre man beväpnad med en kniv. Hon hade ingen chans.

Hon överfölls av en man som sjukvården och psykiatrin inte kunnat ta hand om trots tidigare oprovocerade våldsdåd. En man som inte fått den vård och omsorg som han behövde, annars hade detta inte hänt.

Norba är inte den första som råkat ut för liknande dåd. Men härmed deklarerar vi att hon ska bli den sista. Vi startar detta uppror för att väcka liv i makthavarna och få dem att satsa mer pengar på psykvården.

Hjälp oss att inte låta Norbas död vara helt meningslös.



Med vänlig hälsning

Undertecknade
http://www.namninsamling.com/site/list.asp?id=3068
---
Den här namninsamlingen startades den 8 juli 2008 av Simon Shamoun, Norbas familj
Insamlingen kommer att avslutas den 22 juli 2009
Kontakta ansvarig för denna namninsamling


http://www.namninsamling.com/site/get.asp?slutar_med_norba

måndag 6 oktober 2008

130.



Ord är överflödiga för det finns inga som kan beskriva de djupa känslor man har, den förtvivlan man känner.

lördag 4 oktober 2008

129. Hurra, klart



Ja,så är jag då klar med tapetseringen av fondväggen. Det har gått bra och jag är nöjd med resultatet. Känns mer ombonat nu i sovrummet men jag har 3 väggar kvar som skall målas, men det är bara bra, då har jag jobb ett tag framöver och under den tiden behöver jag inte tänka så mycket och får träning för kroppen, det känns i dom vilande musklerna men går fort över. Roligt är det också tycker jag när man ser resultatet av sin möda.
Känns som min dotter står och hejar på mig. Hon kunde hon också, liksom mina övriga barn, ärvt mamma kan jag tänka.
Förmiddan var det lite sol men så började det regna igen. En blöt höst.

fredag 3 oktober 2008

128. Mellan Mödrar olika generationer

Tänk ändå vilken underbar mamma jag har, hon är 87 och med henne kan jag prata om allt som rör mina känslor för min dotter, mina mardrömmar, min saknad efter henne och hon förstår och vi kan gråta tillsammans, hon saknar ju sin man, min far, och min dotter sitt barnbarn också. Hon vet hur det känns, hur jobbigt det är och säger aldrig att nu måste du gå vidare eller dylikt. Jag är så glad jag har min mamma kvar och jag hoppas det blir flera år till och att hon skall klara sig bra.Vi hjälper henne med det hon vill och inte orkar, alla vi 4 syskon, vi har lite olika uppgifter som vi alltid gör men i övrigt går hon och handlar själv, sköter hemmet själv. Om det är någon dag hon inte är så där pigg, ja, då finns vi där för henne.

Tack lilla mamma för att du orkar lyssna på mig, det är värt oändligt mycket för mig. Inte ens mina andra nära lyssnar eller förstår som du. Kram på dig, du är så vacker, ser så bra ut för din ålder.

torsdag 2 oktober 2008

127. Väder och känslo rapport

Ute är det grått regn regn regn blött och mörkret kommer tidigare för varje dag, ser inte alls fram mot vintern, känns bara mer deprimerande att ha en lång vinter framför sig. Suck!
Tapetseringen går framåt har bara en våd och en halv kvar, men snyggt blir det tycker jag.
Inte långt kvar till julen heller vad jag hatar den nu, jag som alltid tyckte det var så roligt med julstöket och pyntandet, nu väcker det bara hemska minnen igen. Allt är splittrat i bitar inget är sig likt. Kan nån ge mig en dos av nåt så jag får sova bort hela julhelgen.
Saknad, längtan och sökande efter min dotter, upptar mina tankar, men var skall jag söka var hittar jag svar, ingen kan ju säga var vi går när vi lämnar jordelivet.
Bara en stark tro på att vi ses igen gör det lite lättare och så givetvis mina barn och barnbarn som finns kvar här. Carola finns alltid med mig även om jag inte kan se eller höra henne. Tänker ofta hur kunde detta hända, hur kan det vara möjligt att jag förlorat ett av mina barn till evigheten. Det hela är bara en ond dröm eller så är det jag som blivit kollrig=vrickad.

onsdag 1 oktober 2008

126. Önsketänkande eller..

2004
Ett antal veckor efter min dotters bortgång satte jag mig ner i soffan, tände ett ljus, satt med korsslagna ben och händerna med handflatan upp och blundade och försökte rensa huvudet från allt och kallade på min dotter, då såg jag hennes ansikte framför mig och jag frågande henne "Har du det bra", svaret var "Ja", så frågade jag henne "Kommer vi att ses snart" svaret var "Kanske" sedan var hon borta. Allt detta skedde i mitt huvud med slutna ögon.
Fantasi,ja,kanske men vem vet. Det är ju min önskan att hon skall ha det bra nu.

2006
När det hade gått 2 år, så just i uppvakningsögonblicket en morgon hör jag en röst, även nu i mitt huvud.
"Du måste låta mig gå vidare". Just i det ögonblicket var jag lugn, alldeles lugn. Jag satt fortfarande fast i den tiden och ögonblicket jag såg henne lämnade mej, oss, i det rummet det hände, var det de hon menade?

Men att släppa "taget" är inte så lätt och vart finns hon nu?
Och vad menas med att släppa taget? Det går ju inte bara att tro att man kan glömma bort sitt barn, det kommer aldrig att ske så länge jag har mina sinnen kvar.
Dröjer nog ett tag till innan jag kan "släppa taget" har för mycket att bearbeta ännu, efter allt som skedde under hennes sjukdom och bortgång. De gör för ont, är för plågsamt, tanken på hennes plågor,för mig som mor och som var med henne hela denna tid i över 2 år. Men så småningom kommer jag väl till det som var bra, de goda glada minnen som finns där. Det är en process som jag måste genom och det får ta den tid det tar för mig.
Jag strävar hela tiden efter de underbart fina minnen vi delar.

Mycken gråt blir det i min ensamhet, men jag kan glädjas över det jag har kvar här på jorden, mina 2 barn o barnbarnen.
De sörjer ju också. Hon gav så mycket till så många som den person hon var och fortfarande är, det är min tro och att vi skall ses igen.

Detta skrev jag ned de år då det hände,alla händelser har jag nedskrivna allt som dyker upp av minnen skriver jag ned och sparar. Jag får ju inga fler minnen av henne efter hon lämnat oss. För mig är allt heligt. Ett liv med ett tragiskt slut och förhoppningsvis en fantastisk början på ett nytt för henne. Man måste tro för att överleva, så känner jag.